Milstolpar i kamerans utveckling

Den teknik som vi idag använder när vi fotograferar utvecklade inte vid ett och samma tillfälle. Istället är det ett flertal olika uppfinningar och upptäckter, gjorda vid olika tillfällen och i olika delar av världen, som har lett fram till de tekniker som står till vårt förfogande när vi fotograferar idag.

Blixten

Att ta bilder inomhus kräver en kraftig ljuskälla. Den första blixt som användes vid fotografering var den s.k. pulverblixten. En ränna av metall, försedd med ett handtag, fylldes med magnesiumpulver och hölls upp snett ovanför kameran. När pulvret antändes, antingen på elektronisk väg eller med en stubintråd, uppstod ett ljussken som utnyttjades för att fånga motivet på filmen. Dessvärre var metoden förenad med stor brandrisk.

Den första blixtlampan som kunde monteras direkt på kameran lanserades av General Electric 1927. Det var en engångslampa innehållande en boll av aluminiumfolie, som antändes med hjälp av ett inbyggt batteri. De första blixtarna som kunde användas flera gånger började säljas på 1960-talet.

Autofokus

Autofokus är en relativt sen teknik, som gör det möjligt att låta kameran justera optiken, utan inblandning av användaren. Den första kameran som utrustades med någon form av autofokus var Konica C35 AF, där de två sista bokstäverna naturligtvis står för autofokus. Snabbt kom också flera modeller av systemkameror med autofokus, men dessa fungerade inte tillfredsställande, delvis beroende på att mekanismen för autofokus inte var inbyggd i kamerahuset. Den första kameran med mekaniken i kamerahuset, en s.k. integrerad systemkamera, var Minolta 7000, som släpptes 1985.

Rullfilm

De första kamerorna laddades inte med film på rulle, utan med glasplåtar täckta med fotografisk emulsion. Kamerafilm på rulle utvecklades i omgångar, och utvecklingen tog ofta ett steg fram, och sedan ett tillbaka. Den allra första rullfilmen med pappersbas lanserades 1885, men fungerade så pass dåligt att den inte gjorde något beständigt avtryck. 1889 kom en negativ film med bas av cellulosanitrat, med gelatin- och silveremulsion. Den kemiska sammansättningen liknade bomullskrut, vilket gjorde att filmen kunde självantända vid höga temperaturer. Dessutom avgav filmen giftiga gaser, och bröts ned alldeles för lätt. På 1920-talet gick man över till att tillverka film av acetat, som är ett säkrare och mer beständigt material.